Månadsarkiv: maj 2007

Sverige Sju Underverk

Hörde på här

 

Istället för dessa byggnadsverk kom jag tänka på företeelser, fenomen eller system som antingen blivet väldigt framgångsrika eller gjort oss väldigt framgångsrika internationellt. Jag tänkte därför utan att göra någon genomgripande analys lista Sveriges Sju Underverk, utan att för den skull lägga så stor värdering i om dessa i grunden är bra eller dåliga. Mina förslag utan rangordning:

 

1. Folkbokföringen

Sverige är unika i att ha en sådana omfattande och tillförlitlig folkbokföring och som sträcker sig så långt bak i tiden. En guldgruva bland annat för historiker.

2. Nobelpriset

Lilla Sverige har världens främsta pris inom vetenskap.

3. Exportföretagen

För att vara ett litet land har vi de senaste 150 åren haft osannolikt stora och många exportframgångar.

Alfalaval, ABB, Ericsson, Volvo, IKEA är bara några exempel. Vi har även haft stora framgångar inom musik: ABBA och Roxette till exempel.

4. Standardisering

Detta måste vara Sveriges paradgren både när det gäller att skapa egna standarder och implementera internationella mått.

5. Föräldraförsäkringen

En fantastisk konstruktion som innebär mer tid för barnen och har inneburit ett bra stöd för kvinnlig frigörelse. Ett instrument som dessutom kan förbättras avsevärt för bägge syftenas gagn.

6. LSS

Tänker närmast på den unika möjlighet svenskar har till personlig assistent.

7. Förenings Sverige

Givetvis tänker jag i första hand på de starka svenska fackföreningarna, men faktum är att Sverige förmodligen är det förenings tätaste landet i världen, vilket har bidragit till en demokratikänsla som sitter i ryggmärgen.

 

Vilka är era sju svenska underverk?

Andra bloggar om: listor

Pingat på: intressant.se

Även Svd uppmärksammar tävlingen

Kommentera

Under Uncategorized

Bloggosfärens bästa gröna bloggar

GRÖNA BLOGGAR: kategorisering och värdering

Jag har tagit på mig en gigantisk uppgift, övermäktig skulle man kunna säga, nämligen att på ett systematiskt vis gå igenom bloggosfärens alla gröna bloggar och försöka göra en slags utvärdering. Ganska snart inser jag att detta inte kommer att bli helt adekvat vid första försöket. Antingen får jag lägga ner ett ytterligare ganska omfattande arbete för att nå ett rimligt resultat eller får jag publicera det jag har, inhämta synpunkter och kritik och göra kontinuerliga uppdateringar. Eftersom ni läser detta förstår ni att det var det senare jag valde.

Utgångspunkten har varit den förteckning av gröna bloggar som finns på mp.se. Detta är förstås inte alla gröna bloggar, inte ens alla miljöpartistiska skribenter.

Utifrån dessa listor har jag tagit med de bloggar som är rimligt uppdaterade senaste halvåret. För att ge er läsare en typ av konsumentvägledning gör jag ett försök att kategorisera bloggarna och sedan en bedömning av kvalitet. Bedömningen angående kvalitet handlar nästan uteslutande om en bedömning av ambition inte om innehållet i sig håller hög nivå och framför allt är det ingen bedömning av de åsikter som framkommer.

En sakpolitisk hög ambitionsnivå kan betyda att man analyserar konsekvenser, refererar statliga utredningar, sätter frågor i ett historiskt sammanhang etc. Ideologiskt hög ambitionsnivå innehåller t. Ex begreppsanalyser och ifrågasättande av tankefigurer.

Det allra svåraste har varit att välja en bra kategorisering och sedan placera in bloggarna i dessa. De flesta bloggarna skriver något ur samtliga kategorier och ibland är det ytterst svårt att se vad som är den övervägande trenden. Här vill jag verkligen ha era synpunkter. Sannolikt tycker någon att jag placerat in hans/hennes blogg fel. Inom varje kategori rankar jag de tre – fem bästa och listar sedan de övriga alfabetiskt. De rankade bloggarna sammanställer jag i en bästa-lista-alla-kategorier. Där kommer det framgå att jag värderar de politiska och analytiska eller refklekterande bloggarna högst.

Alla gröna bloggar är förstås i någon mening politiska men somliga skriver nästan aldrig om politiska spörsmål medan somliga uteslutande gör detta. En första grovindelning är således:

Icke – politiska, som jag delar in i den högre klassen av mer existentialistiska, samt den lite lägre mer rapporterande typen.

Politiska bloggar i fyra nivåer; de som blott rapporterar, de som kommenterar, de som reflekterar och de som mer genomgripande försöker analysera.

Innen jag redovisar resultatet av min undersökning och mina bedömningar vill jag säga att jag ämnar utveckla och förfina kategoriseringen och värderingen till kommande år. Detta får i mångt och mycket ses som en trevande början och där synpunkter som sagt är varmt välkomna.

Oavsett vad man tycker om mina värdering så kan vi nog enas om att just dessa bloggar som nämns här är rimligt uppdaterade. I det måste ligga något värde…

 

Icke-politiska bloggar

Vardagsexistentialism

1.Ofärdiga tankar

2.Vilse på Värnhem

3. Rickard Söderberg

somewhere to fit in…

Rapporter ur vardagen

  1. Kristins liv, tankar och annat trams

  2. goranlarsson

  3. Karin Thomasson

Anna Norrman
När jag blir stor ska jag bli pirat
Tankar i förvirring
nätvirkade tankar
En groda i förskringringen
klatschig
Lena Klevenås
Lilja

Politiska bloggar

Rapporterande

  1. den där Tomas

  2. TomeLotta

  3. Carl Schlyter

Andreas Porswald
Emma Grön

Kommentatoriska

  1. Åke Askensten

  2. Rasmus blogg

  3. Max Andersson

  4. Johan Hellström(mp)

  5. Henrik Dahlström

Lindskog – gröna (om)tankar om världen
Anders Wallner
Fröken Johanssons blogg
Heiti Ernits – Idéer, tankar, reflektioner
Jakop Dalunde
Du är med sidan tre fram till fyrtiotvå
Johan Lundkvist
Linnea Haglund
Tony Joahnsson
actforsolidarity

Reflekterande

  1. Lagen säger

  2. Helene bloggar

  3. Världen är inte schackbräde

Jenny Wennhammar

Ord upp!

Johannas visioner

Zaida Catalán

Analyserande

1. Strötankar och Sentenser

2. Falköpingsskvaller

3. Personligt ombud för psykiskt funktionshindrade

Tio-i-topp

1. Strötankar och sentenser

2. Lagens säger

3. Falköpingsskvaller

4. Helene bloggar

5. Personligt ombud för psykiskt funktionshindrade

6. Världen är inte ett schackbräde

7. Åke Askensten

8. Rasmus blogg

9.Max Andersson

10. Johan Hellström(mp)

Andra bloggar om: politiska bloggar

Pingat på intressant.se

Kommentera

Under Gröna bloggar

Rudimentär betraktelse över det ideala samhället

Hur skulle ett välordnat samhälle där allt är gott se ut? Ett samhälle där alla är överens om grundläggande värderingar och spelregler och där ingen politisk kamp av principiell natur förekom; hur skulle det se ut? Finns det något kännetecken för ett sådant samhälle som är oberoende av vilka värderingar och spelregler som antagits och rådde?

Dagens politiska partier skulle förstås vara överflödiga och sakna mening. Maktutövning skulle i mångt och mycket handla om tillämpad ideologi. Utifrån de erkända rationalitetsprinciperna skulle konkreta beslut kunna härledas. Makthavare skulle kunna vara ett yrke som man utbildade sig till och mer eller mindre motsvara direktörer i dagens förvaltningar.redflowers

Frågan som intresserar mig just nu är om det därutöver skulle kunna finnas ett utrymme för en vilja som överstiger viljan att vara principerna följsam? En sak som jag kommer att tänka på är viljan att entusiasmera, få människor att brinna och göra det lilla extra. Problemet är att detta ofta hänger ihop med omvälvning av något slag, vilket då per definition är något som siktar mot fundamentet.

Min hypotes är att det inte skulle fungera att bygga sett samhälle kring statiska rationalitetsprinciper utan att det åtminstone därutöver måste finnas en idé om mänsklig progression och utveckling. Vad detta innebär kan man alltid vara oense om!

Nu säger kanske någon att detta är ytterst hypotetiska resonemang och visst det är helt riktigt.

Det är ovisst om det ens i teorin går att skapa ett fullständigt rationellt system av koherenta principer. Och även om det är möjligt så är vi inte ens i närheten av att enas kring ett sådant. Samtidigt är det inte oviktigt menar jag att spekulera kring det ideala tillståndet eftersom det är dithän vi alla strävar som är politiskt engagerade.

Andra bloggar om: samhälle

Pingat på intressant.se

1 kommentar

Under Politisk teori

Veckoslutspredika II (om härskartekniker och om att inte behöva ta skit)

Sannerligen säger jag Eder, detta med Härskartekniker bör man handskas varsamt med. Egentligen är det bara en sak man måste känna till och det formuleras ypperligt av programledaren Grynet (tror jag hon hette): TA INGEN SKIT! Jag finns, jag är viktig och värdefull och ska ha all information och behandlas respektfullt. Som ledare och ansvarig för en grupp behöver man ha bättre kunskap och förmåga att identifiera olika typer av härskartekniker och därtill inte minst en förmåga att tillämpa främjartekniker för att lyfta människor.

 

Det hela blir lite mer problematiskt när var och en och alla jämt ska analysera sina medmänniskors beteende och triumfatoriskt påpeka att en viss härskarteknik minsann använts. När alla är så medvetna blir ju detta dessutom den optimala härskartekniken. Risken för psykologiserande blir naturligtvis stor och en obehaglig känsla av att någon annan bättre vet vad man själv menar och har för avsikter infinner sig.

Ansvaret för att påpeka härskartekniker bör ligga på en tredje part. Rätten att inte behöva ta skit har man däremot alltid.

Andra bloggar om: härskartekniker

Pingat på intressant.se

Kommentera

Under Veckoslutspredikan

Nej tack till gröna piratkopior

Enligt DN har Reinfeldt gått och blivit miljöaktivist

Visst är det andra tider som Svd så klokt påpekar: ”den som vill frälsa världen får ställa sig i kö”

Om allt fler partier verkligen har denna ambition är det förstås något oehört positivt. Risken är förstås att det helt enkelt handlar om att partier blivit duktigare på att avläsa och följa med opinionen. Enligt samme tidning Svd lär Reinfeldt uttalat: ”Förändra er eller dö”. Fokus här är då inte jordens överlevnad utan ens egen.

För säkerhet skull kanske man bör erinra sig vem som stod först i kön och inte nöja sig med gröna piratkopior.

Andra bloggar om: moderaterna

Kommentera

Under Politiska partier

EU’s framtid enligt miljöpartiet

I ett

(en liten uppdatering: nu överger Gudrun Schyman sitt EU motstånd)

Delar av den rör övertygelser som jag i detta inlägg inte kommer att beröra, t. ex behovet av en folkomröstning därför att det gått lång tid och EU förändrats. Jag kommer att fokusera på det avsnitt som heter ”Ett nytt initiativ”. Eftersom detta avsnitt är så kort kommer jag att kommentera det punkt för punkt

Det börjar med en liten ingress:

”Miljöpartiet motsätter sig införandet av en konstitution för EU. Även om EU-konstitutionen innehåller positiva inslag, såsom en utträdesparagraf, menar vi att nackdelarna överväger. EU-konstitutionen leder bland annat till ökad EU-militarisering, mer makt åt EU-systemen och ökad överstatlighet.

Vi menar att i stället för att till varje pris driva igenom konstitutionen, trots det folkliga motståndet, bör en process inledas för att ta fram ett nytt dokument om grunder och maktfördelning inom ramen för ett EU-samarbete. I denna process kan Sverige ta initiativet och spela en central roll. Den öppna debatten om EU som skulle föras lyser ännu i mångt och mycket med sin frånvaro. En process av det här slaget skulle onekligen sätta i gång debatten.

Utgångspunkten i detta initiativ bör vara en i grunden förändrad inriktning på arbetet i EU. Den ambition som finns att genomdriva ett centraliserat statsbygge måste därför läggas åt sidan.”

När det gäller makt och överstatlighet är det punkter som jag och Max inte är överens om. Att vara för EU är ju i grunden att ställa sig positiv till att en ny politisk nivå etableras. En sådan måste naturligtvis har en viss makt och vara överstatlig. En konstitution eller fördrag måste vara tydlig på vad gränserna går och framförallt ska inte EU’s organ självt kunna tänja på dessa gränser, därav mitt motstånd till t. ex flexibilitetsklausulen. Vad gäller militariseringen anser jag att en ökad sådan inte följer av konstitutionen, men att den inte heller på ett tydligt sätt omöjliggörs. Helt klart en brist! Min vision handlar om en långt gången demilitarisering där en ingrediens är ett ökat samarbete mellan de europeiska staterna och där huvudinriktningen är fredsförebyggande.

Vi verkar tämligen överens om att en konstitution ska vara tämligen tunn i sin konstruktion och bara ange spelreglerna på ett tydligt sätt. Jag är därför tveksam om det riktiga i att dra igång en bred och djup process vad gäller framtagandet av ett dylikt dokument. Dessutom är det ju problematiskt när man sedan ska besluta om resultatet. Ska vi ha en separat beslutsprocess och vad händer om en folkligt förankrat fördrag faller i de nationella parlamenten. På något sätt hör folklig förankring ihop med en överstatlig funktion, som ju är direktdemokratisk, snarare än med större makt för de nationella parlamenten. Här är mp kluvet anser jag.

Vi går till punkterna:

”Några viktiga delar av initiativet kan vara följande:

Ø ”Ett samarbete mellan självständiga stater måste utgöra basen för samarbetet. Detta innebär att överstatliga inslag preciseras och begränsas kraftigt. Avtal måste regleras i fördrag i stället för i en konstitution.”

Jag är i och för sig inte odelat positiv till att det just är en konstitution man ska ta fram, eftersom det antyder en utveckling mot en regelrätt statsbildning. Samtidigt vill jag se något mer än blott avtal mellan stater. Medborgaren försvinner då som relevant aktör. Det jag vill se är en väldefinierad politisk nivå där alla medborgare som just EU-medborgare kan förhålla sig till. Staterna ska precis som i det gamla konstitutionsförslaget vara självständiga, men överlämna vissa arenor till en överstatlig nivå. I slutändan blir det inte så viktigt vad man kallar detta utan vad det innehåller.

Ø ”Det bör tydligt regleras att det nya EU ska vara ett internationellt samarbete och inte någon stat i sig. Det behövs också mekanismer för att förhindra att EG-domstolen på eget bevåg tar beslut som inte har någon ordentlig grund i fördragen och utökar EU:s makt på det sätt som tidigare har skett.”

Jag menar att det tydligt ska framgå vad som är överlämnade politiska områden och vad som är internationellt samarbete. Jag delar åsikten att domstolens roll som tolkningsuttydare måste minska till fördel för den politiska nivån och att den givetvis inte får utöka EU’s makt självsvådligt.

Ø ”Ekologiskt hållbar utveckling och mänskliga rättigheter sätts i fokus och överordnas handelsavtal och företagens rättigheter. Skyddet av miljön måste gå före konkurrensregler. EU måste äntligen få en miljögaranti värd namnet.”

Håller med till fullo!!

Ø ”Den fria rörligheten för människor att arbeta och studera över nationsgränserna måste utvecklas. Dessutom måste de yttre gränserna öppnas. EU får inte sluta sig mot omvärlden.”

Håller med till fullo!!

Ø ”Flexibilitet och ”samarbete i flera rum” ska tillåtas. De länder som önskar ett utökat samarbete kan utveckla ett sådant, medan andra länder ska stå fria att stå utanför, eller lämna vissa delar av samarbetet, om de så önskar. Detta får inte betyda att länderna delas upp i A-lag och B-lag och att flexibiliteten bara innebär att en förtrupp bildas där målet är att alla EU-stater så småningom ska känna sig tvingade att ingå genom att etablerat faktum skapas.”

Här försöker nog motionärerna säga två oförenliga saker samtidigt. Om fria och utökade samarbeten mellan delmängder av medlemsländer ska tillåtas och uppmuntras kan man nog svårligen styra vad dessa fria länder kan ha för avsikter med detta. Inte heller kan man ju styra över hur detta kan tolkas. Om till exempel de nordiska länderna bildar förtrupp på miljösidan, varför skulle vi då förbjudas ha en ambition att fler länder ansluter sig?

Ø ”Flexibiliteten får inte heller innebära att de små staterna förlorar inflytande.Rätten att ta politiska initiativ överförs från EU-kommissionens tjänstemän till folkvalda nationella parlament, Europaparlamentet och ministerrådet. Över huvud taget bör medlemsländernas parlament få större inflytande.”

Jag håller förmodligen med om det mesta. Antagligen vill jag se en större makt i EU-parlamentet på bekostnad av ministerrådet. Att de nationella parlamenten ska involveras mer är förstås bra.

Ø ”De tankar som finns om en gemensam EU-president och utrikesminister skrotas. De enskilda ländernas röster måste kunna göra sig hörda i internationella sammanhang. Det finns inget värde i sig i att harmonisera EU-ländernas åsikter i internationella organisationer och förhandlingar. Vi menar tvärtom att det är värdefullt att olika länder får möjlighet att driva olika linjer. Sveriges röst i världen måste bli starkare. Vi menar att ett aktivt och solidariskt Sverige skulle få större kraft i arbetet för en rättvisare värld än det Sverige som snarare suddat ut sin profil för att anpassa sig till EU.”

Jag tror att Sveriges roll i världen i många läger, ända sedan Palmes dagar, är betydligt överdriven. Att de enskilda länderna de facto kan och ska kunna göra sig hörda får inte förväxlas med vad världen de facto lyssnar till. Det viktiga är förstås inte huruvida det är ett värde i sig att vi kommer överens eller inte utan det instrumentella värdet i att vår påverkansmöjlighet ökar. Sedan tror jag att det är ett värde i sig att vi försöker komma överens. Det tvingar till samtal och samtal är alltid positivt.

Köper vi det så är det en poäng att ha några språkrör eller talespersoner, som vi kanske kan kalla president eller utrikesminister.

Ø ”När det gäller reglerna för beslut med kvalificerad majoritet är det viktigt att de inte utformas på ett sätt som ger de stora ländernas regeringar en orimlig övervikt i beslutsprocessen. Om förslaget i EU-konstitutionen antas finns det en risk att de stora länderna avskiljer sig och formar ett ”styrande direktorat” där besluten tas i praktiken. Miljöpartiet har i stället föreslagit att beslut med kvalificerad majoritet ska förutsätta att tre fjärdedelar av medlemsländerna stöder ett förslag, och dessa länder representerar minst halva EU:s befolkning. ”

Jag vill nog hellre komma runt det här problemet genom att stärka EU-parlamentets roll och det medborgliga inflytandet. Ett ”direktorat” är givetvis osmakligt, men det är också problematiskt att allt för starkt åsidosätta befolkningsunderlag.

”Det slutliga målet måste vara ett verkligt alleuropeiskt samarbete, där alla europeiska stater har möjlighet att vara med.”

Ja!!

”Den politiska elitens EU har inte folkets stöd. Ett alleuropeiskt samarbete behövs, men på helt annat sätt än hittills. Det finns en möjlighet att bygga ett annat Europa, när väl tanken på en EU-union har lagts på hyllan.”

Fullständigt orealistiskt!!

”I den process som startas måste folkrörelser och NGO:er (icke-statliga organisationer) inbjudas att delta. Samarbete måste skapas underifrån, för ett medborgarnas Europa i stället för ett maktelitens Europa.”

 

Ja med mina utgångspunkter håller jag med.

Sammanfattning:

Det jag påstod i mitt förra inlägg var att miljöpartiet måste bli bättre på att tala om vad man vill med EU och hur man vill se det utvecklas. Max Andersson hänvisade då till sin och Ulf Holms motion. Jag har nu läst den och kommenterat den. Frågan är då om detta är tillräckliga tankegångar för mp och om de positiva idéerna kan förmedlas till medborgare och väljare.

Jag har synnerligen svårt att befria mig från motionens negativism angående EU. Det nämns inget om vad som är bra och kan vidareutvecklas. Motionen är precis som mina kommentarer ovan, en serie kritiska anmärkningar och inte en EU-vision. Vilket är naturligt då motionärerna helst av allt vill att EU upphör. Och ju var det jag ville bevisa.

Jag har fått min åsikt bekräftad när det gäller omöjligheten av att vara riktigt konstruktiv när man i grunden är mycket kritisk, dvs så kritisk att man egentligen inte vill vara med. Mp’s EU vision i motionen är sammanfattningsvis följande:

- Överstatlighet ska kraftigt begränsas

- EU ska inte vara en stat

- EG domstolens makt ska begränsas

- Ekologisk hållbar utveckling och mänskliga rättigheter sätts i fokus

- Samarbete ”i flera rum” ska tillåtas

- Rörligheten av människor ska öka

- EU’s gränser mot omvärlden suddas ut

- Politiska initiativ flyttas från kommisionen

- Tanken på president och utrikesminister skrotas

- Teknisk lösning för majoritetsröstning (3/4 länder, halva befolkningen)

Flera av punkterna handlar om att omöjliggöra överstatlighet. I övrigt är en del både bra, relevant och viktigt:

  1. Domstolens makt
  2. Ekologisk hållbar utveckling….
  3. Rörligheten
  4. EU’s gränser

Kan miljöpartiet och Sverige bidra till förändring i positiv riktning inom dessa områden är det full tillräckligt för att motivera vårt medlemskap. Då har vi gjort mycket gott. Men som EU-politik och innehåll i en vision är det alltför tunt för att övertyga någon om att vi menar allvar.

Det som i slutändan måste bevisas är att Europa och världen vinner på att lilla Sverige väljer att stå utanför samarbetet. Kan man inte det bör man slopa utträdeskravet och helt fokusera på en positiv vision för EU.

(uppdatering: Sven Elander skriver klokt om mp och EU)

Andra bloggar om: EU

Pingat på intressant.se

Kommentera

Under Uncategorized

Utanförskapet som slagträd i debatten

” En miljon lever i utanförskap”, sa Fredrik Reinfeldt i valrörelsen och skapade därmed en målande bild av en verklighet som nästan av sig själv krävde ett maktskifte. Följer man den socialdemokratiska baseballdebatten kring regeringspolitiken inser man att ett bärande element är och blir frågan: ” Nå, blev det färre i utanförskap?”

 

Motivet till att generalisera olika grupper, t. ex studenter, sjukskrivna, öppet arbetslösa, människor i arbetsmarknadsåtgärder, till en enda megagrupp – De i Utanförskap är förstås att göra ett liv där man inte har ett reguljärt fulltidsjobb som så motbjudande som möjligt. Ty mot en sådan fasansfull verklighet kan man vidta kraftfulla åtgärder och till och med genomföra ett systemskifte.

 

Att okritiskt ställa borgarna till svars förs att de eventuellt inte lyckats komma till rätta med utanförskapet kan därför vara ett stort misstag som istället leder till en retorik om än mer omfattande åtgärder och ytterligare en valseger 2010. Har man väl köpt verklighetsbeskrivningen är det lättare att sälja gamla recept än nya.

 

När vi talar om utanförskap handlar det, menar jag om följande:

 

  1. En faktisk upplevelse av utanförskap
  2. Självbilden av att tillhöra en grupp som befinner sig i utanförskap
  3. Den allmänna föreställningen om att grupper av människor befinner sig i utanförskap.

 

Det var genom att skapa (3) som borgarna kunde etablera föreställningen om att ett systemskifte var nödvändigt. Jag tror därmed vi måste ta strid om utanförskapet som begrepp och istället föra fram tankar om medborgarskapets innehåll. Vi måste kunna måla bilder som talar om att inte blott förvärvsarbete räknas som ett bidrag till samhället. En ”linje om arbete” bör bytas mot en ”linje om att vara medmänniska”.

 

Då kan (2) bytas mot bilden av att vara människa med makt att skapa sig en verklighet och en betydelse som inte odelat kopplas till förvärvsarbetet.

 

Förhoppningsvis kan vi då få ett samhälle där relationer människor emellan blir viktigare och där vi känner ett större ansvar för varandra. Med lite öppnare ögon kan vi då komma åt (1) och bidra till en högre livskvalitet för människor som upplever verklig isolering.

 

Anledningen till att begreppet utanförskap och dess definition spelar en nyckelroll beror på att det hänger ihop med så många saker:

 

Ø Risken för en låglönemarknad med allt större klyftor i samhället som följd

Ø Risken att förenkla verkligheten till skada för enskilda

Ø Vårt förhållande till kopplingen mellan materiell standard och lycka och det faktum att livets nödtorft kan produceras av ett sjunkande antal människor.

Ø Den ökande möjligheten till konsumtion och de påfrestningar det får på miljön.

Ø Kopplingen till stress och ohälsa

Ø m.m

 

Min uppmaning är att vi gör utanförskapet till en stridsfråga snarare än ett slagträd svingad i en falsk beskrivning av verkligheten.

Andra bloggar om: arbete

Pingat på intressant.se

1 kommentar

Under Ideologi

Vackla inte Jonas Morian!

Den eminente skribenten Jonas Morian som tidigare förespråkat ett tydligare röd-grönt samarbete antyder idag på sin blogg att nackdelarna med koalitionstanken kanske är större än fördelarna.

Några av tankarna som förs fram är följande:

- Mitten väljare tenderar, på grund av aversion gentemot mp och V att rösta borgligt då S alltför intimt kopplas till dessa partier.

- Ännu en politisk koalition leder i praktiken till tvåpartisystem.

- Sverige har präglats av en politisk kompromisskultur som givit en regeringspolitik vars värdering haft ett stort väljarstöd.

Om vill vara lite elak kan man ju säga att det senare i praktiken lett till att Sverige varit en enpartistat. Lite mer sansat kan man säga att en regeringsbildning som skett utifrån att parerar väljarsympatier lett till ideologisk utarmning och en slags överideologi som verkat begränsande på partiernas åsiktsregister.

Visst finns det en risk att tydliga koalitioner polariserar politiken och därför gynnar polerna S och M. Denna utveckling är dock redan ett faktum. Väjare uppfattar att det finns två tydliga block och de två stora partierna äter väljare på de små partiernas bekostnad. Ett fördjupat samarbete med mp och V handlar därför om att också åskådliggöra detta parlamentariskt för att det överhuvudtaget ska bli något samarbete.

Risken att tappa mitten väljare tror jag är betydligt överdriven. Denna grupp är i alla händelser inte större än det segment som alltid röstar till vänster om S plus den allt större gröna rörelsen. Det förhåller sig ju dessutom omvänt så att mp tappar väljare på grund av S.

Den största fördelen med ett fördjupat samarbete med S, som jag ser det, handlar dock om att återskapa en solidaritetsrörelse i modern tappning och som kan vara en motkraft till den plånboksinriktade politiken. Det handlar om att kavla upp armarna i kamp för ett bättre samhälle och handen på hjärtat Jonas, med vilka tror du att detta lättast låter sig göras?

Andra bloggar om: miljöpartiet

Pingat på intressant.se

Kommentera

Under Politiska partier

Kielos och identitetspolitiken

Det är nu dags att infria ett av mina löften från förra veckan angående framtida ämnen för avhandling, nämligen det som rörde Katrine Kielos inlägg om identitetspolitik. Jag mjukstartade redan igår med det måhända fräcka påståendet att Kielos nya S-politik inte är annat än gammal hederlig grön politik vars specifika förslag är som hämtat från miljöpartiets program, manifest och riksdagsmotioner.

 

Riktigt eller inte så är detta knappast det intressantaste med Kielos inlägg eller med den ganska omfattande diskussion som förts bland bloggarna. Debatten startade i en eufori över Kielos ideologiska skarpsinne som gästbloggare hos Jonas Morian, där hon angrep Mona Sahlin på bred front, just för att föra en identitetspolitik snarare än en klasspolitik. Kielos följde upp med en artikel i tidningen Tiden och debatten fortsatte och kom att handla mycket om själva begreppet ”identitetspolitik”. För en träffande ”slutanalys” hänvisar jag till Svenssons brillianta inlägg med den dock missvisande titeln ”Identitetspolitik versus klassanalys”.

 

I korthet är lärdomen att vi måste skilja på identitetspolitik och identitetsrörelsers politiska agenda och att det är det förra som bör kontrastera klasspolitiken. Exempel på identitetsrörelser är miljö-, gay-, och kvinnorörelserna.

 

Identitetspolitik är kort sagt ett perspektiv där man söker privatisera det politiska. Klasspolitik är på motsatt vis ett försök att politisera det privata. Mer korrekt uttryckt handlar det väl om att i ena fallet förstora det privata eller förminska det politiska, och omvänt i det andra fallet.

Jag ger alltså Kielos och Svensson rätt i att det finns en sådan konflikt och även i det att det pågår en sådan förskjutning inom socialdemokratin.

 

Vad är då problemet med identitetspolitik? Vi går till Kielos:

” Identitetspolitik syftar inte till att förändra den ekonomiska strukturen i samhället utan ser ojämlikheten som sprungen ur kulturen”

 

Detta går, enligt Kielos, på tvärs en grundläggande socialdemokratisk princip:

-” Svensk socialdemokrati förespråkar generella politiska lösningar. Vår välfärdspolitik omfattar alla, inte bara människor med låga inkomster”

Principen innebär att man försöker styra bort från behovsprövning som enligt Kielos innebär:

- en förnedrande indelning av ”mottagare” respektive ”betalare”

- en oförmåga att förändra underliggande strukturer som skapar orättvisa

Och i ett sådant statiskt samhälle blir det svårt att:

” upprätthålla en vilja att betala in till det gemensamma […]då det institutionaliserar den intressekonflikt som redan finns mellan samhällsklasserna.”

 

Identitetspolitik är, säger Kielos, är just ett behovsprövat försök att stävja kulturella orättvisor och innebär samma problem som vid ekonomisk ojämlikhet.

 

Således:

” Identitetspolitiken identifierar ett behov hos en marginaliserad grupp och gör gruppen till ”mottagare” av en specialåtgärd. Då identitetspolitik inte innebär någon förändring av de grundläggande strukturer som möjliggör diskriminering låser den istället gruppen vid ett konstant behov av politiska specialåtgärder”

 

 

Ett problem med Kielos resonemang är att hon inte på ett tydligt sätt skiljer på mål, åtgärder och resultat. För frågan som inställer sig är ju hur man kommer åt de underliggande strukturerna? Det är dessutom oklart vad Kielos menar med den underliggande strukturen. Å ena sidan framgår det i en av de citerade passagerna från Kielos inlägg att det hela handlar om ekonomiska skillnader, men å andra sidan verkar hon skilja ekonomiska orättvisor från kulturella, Det är också märkligt att hon inte urskiljer andra typer av ojämlikheter, t. ex makt, status och utbildning. I vilket fall är ju strukturerna det som orsakar skillnader och inte blott symptom på detsamma.

 

Nå, hur kommer man åt strukturerna enligt Kielos? Varken de exempel hon ger på identitetspolitik eller de exempel hon ser som den socialdemokratiska framtiden ger något entydigt svar. Kvotering av styrelseplatser är t. ex en specialåtgärd men inte kvotering av föräldramånader. Å ena sidan handlar det om att i verkligheten (”på allvar”) höja kvinnolönerna, å andra sidan är det föreställningar som ska bekämpas. T. ex så ska förställningen om att invandrare behöver Sverige åtgärdas genom arbetskraftsinvandring, däremot leder inte anti-diskriminerings lagstiftning till föreställningen om allas lika värde utan bidrar till att institutionalisera utanförskap.

 

Problemet är väl också att det inte är så lätt att skilja orsaker från symptom och därmed blir det också svårt att avgöra vad som är en otillåten specifik åtgärd och vad som är en tillåten grundläggande satsning. Förmodligen handlar det helt enkelt om utifrån vilken nivå man väljer att betrakta saker utifrån. Man skulle ju kunna välja att se hela klasspolitiken som en enda stor specialåtgärd för en marginaliserad grupp.

 

Och detsamma gäller för identitetspolitiken, som på sin högsta nivå skulle svara på frågan vad det innebär att vara människa. Ur en sådan synvinkel kan säkert identitetspolitiken ställa en del kritiska frågor till klasspolitiken, Hur rimligt är det att sträva efter det klasslösa samhället utan några motsättningar och där alla kategoriseringar dekonstruerats? Vi kan ha det som mål, i den meningen att vi riktar våra åtgärder dithän. Kvoterar vi kvinnor till styrelserummen ökar kanske sannolikheten att nästa VD är en kvinna, som blir en förebild för andra kvinnor och som i slutändan gör vårt samhälle en smula mer jämställt. Likaså missar den individnivån. En individ kan ju genom specifika åtgärder göra en klassresa. Klasser har inget statiskt innehåll.

 

En identitetspolitik kan också ställa kritiska frågor angående utanförskapets och marginaliseringens natur. Vem och i vilka syften definierar andra som varandes i utanförskap?

Vem vann valet på utanförskapet?

Andra bloggar om: socialdemokraterna

Pingat på intressant.se

Kommentera

Under Ideologi

Kielos kopierar mp och kallar det S-alternativ

 Det finns många intressanta teoretiska vinklingar på begreppet identitet och identitetspolitik och därtill kopplade begrepp som utanförskap, marginalisering och queer. En bra sammanfattning finns på bloggen Strötankar och Sentenser och jag kommer själv att återkomma till ämnet utifrån mer principiella perspektiv.

Även Katrine Kielos egen artikel förtjänar egentligen att problematiseras just utifrån sådana teoretiska angreppssätt, men eftersom hennes förslagslista i stort sätt är en uppräkning av miljöpartistisk politik börjar jag i den ändan.

Så här punktar KK upp den socialdemokratiska förnyelsen:

”• Bekämpa den rasistiskt strukturerade ekonomin globalt genom bistånd och frihandel.”

Miljöpartiet har länge och i förhandlingar med S drivit kravet på ett ökat bistånd och en central del i vår EU politik har just varit en kritik mot EU som ”fästningen Europa”

”• Motverka att en låglönemarknad etableras i Sverige då en sådan sannolikt hade delat upp arbetsmarknaden än mer utefter etnicitet.”

Ett bra sätt att motverka detta är att fokusera på att höja golven i ersättningssystemen snarare än taken. För detta har vi förgäves stridit och när S röster nu hörs för att återställa A-kassan är det framförallt taken man syftar på.

”• Åtgärder mot den svarta arbetsmarknaden av samma anledning.”

Se ovan.

”• Arbete inom EU för att motverka att papperslösa och därför helt skyddslösa immigranter börjar fylla en nödvändig funktion i den europeiska ekonomin.”

En mp slogan var om jag inte minns fel: ”ingen människa är illegal”

”• Arbetskraftsinvandring. Bryter upp föreställningen om att invandrare behöver Sverige och byter ut den mot en föreställning om att Sverige behöver invandrare. ”

Åter igen klassisk grön politik och där S snarare talat om ”social turism”

”• Bryta upp den ekonomiska exploateringen av kvinnor som grupp genom att på allvar försöka höja kvinnolönerna”

Miljöpartiet talade i valet om ett ”handslag med facket för att på allvar få upp kvinnolönerna”

”• Förändra vårt synsätt på den offentliga sektorns roll så att välfärdsstaten slutar exploatera kvinnor ekonomiskt som grupp. (Pär Nuder skissar på något liknande i senaste numret av den feministiska tidskriften”

Återkommer till denna punkt i ett annat inlägg.

”• Individualisera föräldraförsäkringen för att förändra den arbetsdelning i ekonomin som bygger på att det obetalda arbetet i hemmet utförs av kvinnor.”

Mp går inte riktigt så långt som jag skulle vilja mot en individualiserad föräldrarförsäkring, men långt bättre än S. Vi vill ha 18 månader delat 50-50 med begränsad rätt att byta.

”• Genom opinionsbildning arbeta för att dekonstruera begrepp som etnicitet, sexualitet, kön och ras. Socialdemokratin kan här snegla på kritisk rasteori, queera perspektiv på sexualitet och poststrukturalistisk feminism. ”

Svårtolkad passage.

”• Ta en grundläggande debatt om vad medborgarskapet i framtidens välfärdsstat bör bygga på och innehålla”.

Mp’s diskussion om medborgarlön sätter onekligen fokus på vad medborgarskap är och kan innebära oavsett vad man sedan tycker om saken.

Med dessa konstaterande vill jag inte påstå:

Ø Att mp generellt skulle föra en politik fullständigt i enlighet med Kielos teoretiska ansatser. Ø Att det på något sätt skulle vara fel av Kielos att utveckla S politik Ø Att Kielos har rätt i sin teoretiska analys. Om detta återkommer jag.

Några teasers:

v Permanentar man utanförskap för individer genom att ge stöd till en grupp?

v Finns det samhälle som är utan motsättningar eller är det så att utanförskap alltid återskapas i nya former hos nya grupper och i så fall hur förhåller vi oss till det?

Är det kanske själva begreppet utanförskap som måste dekonstrueras?

Andra bloggar om: miljöpartiet

Pingat på intressant.se

Kommentera

Under Politiska partier

Kanske är det lärarna det är fel på?

Sveriges Radio uppmärksammar att en statlig utredning dissar grundskolans läroplan och kursplaner. De utmålas som luddiga, abstrakta och svårtolkade.

”Det målstyrda systemet har inte fungerat, eftersom bland annat lärarna inte kunnat förstå vilka målen varit och hur de ska jobba för att nå målen.”, skriver SR

Förslaget är att göra sig av med ”flummet” och istället ställa renodlade kunskapskrav. Snyggt och prydlig ska det bli. Och enkelt för lärarna. För att ytterligare underlätta vill regeringen införa obligatoriska Svd.

Problemet är att Läroplan 94 är en bra och insiktsfull läroplan. Om kunskap t. ex skriver man så här: ”Kunskap är inget entydigt begrepp. Kunskaper kommer till uttryck i olika former: såsom fakta, förståelse, förtrogenhet och färdighet – som förutsätter och samspelar med varandra.”

Därtill fann det ju ett litet aber, en kanske bortglömd förutsättning för att det hela skulle funka, nämligen ständig kvalitetsutveckling under gott pedagogiskt ledarskap och en kontinuerlig reflektion över mål, bedömning och betygskriterier. Det är klart att det krävs lite eftertanke om huruvida en elev uppnått målet med VG i matematik enligt kursplanen:

”Kriterier för betyget Väl godkänd

Eleven använder matematiska begrepp och metoder för att formulera och lösa problem.
Eleven följer och förstår matematiska resonemang.
Eleven gör matematiska tolkningar av vardagliga händelser eller situationer samt genomför och redovisar med logiska resonemang sitt arbete såväl muntligt som skriftligt.
Eleven använder ord, bilder och matematiska konventioner på ett sådant sätt att det är möjligt att följa, förstå och pröva de tankar som kommer till uttryck.
Eleven visar säkerhet i sitt problemlösningsarbete och använder olika metoder och tillvägagångssätt.
Eleven kan skilja gissningar och antaganden från det vi vet eller har möjlighet att kontrollera.
Eleven ger exempel på hur matematiken utvecklats och använts genom historien och vilken betydelse den har i vår tid inom några olika områden.”

Frågan är förstås om inte våra barn är värda en sådan reflektion och så högt uppställda ambitioner.

Lärarna har haft 12 år på sig att ta till sig läroplanen och enligt en statlig utredning har man misslyckats. Är det självklart att det är läroplanen det är fel och inte lärarna….?

(Jag återkommer med en mer systematisk genomgång av den svenska skolan och dess styrning)

Andra bloggar om: nationella prov

Pingat på intressant.se

Kommentera

Under Skolan

Magnus tankar om miljöpartiet

I och med att oppositionens olika skuggbudgetar presenterats är det aktuellt att fundera över ett framtida röd-grönt samarbete. Se t. ex Magnus tankar, som tar upp antagna skillnader kring arbete, den så kallade arbetslinjen.

Magnus och jag är i alla fall överens om en sak och det är att det är denna fråga som är den verkliga stötestenen mellan miljöpartiet och socialdemokraterna och ett eventuellt framtida samarbete i en koalitionsregering. Där vi skiljer oss mest är nog inte i själva sakfrågorna utan i beskrivningen av problembilden. I alla fall om vi inte redan nu har startat en valrörelse där vi till varje pris ska vinna röster.

Jag måste därför utgå från att Magnus verkligen tror att miljöpartiet vill att fler ska lämna arbetsmarknaden. Jag måste också tro att Magnus inte ser några som helst problem med en ständigt ökande tillväxt och att målet med all politik är att öka produktivitet och arbete. Jag måste också tro att Magnus menar att det finns arbetsmarknadsåtgärder som till skillnad från friår skapar jobb. Slutligen måste jag förstå att han menar att dessa sakpolitiskt tämligen harmlösa skillnader är ”livsfarliga” för svensk ekonomi. Puh.

Eftersom jag inte delar Magnus olika uppfattningar så har vi ju ett uppenbart problem. En början till lösning är väl i alla falla att reda ut ett missförstånd:

Ø Miljöpartiet vill inte att människor ska lämna arbetsmarknaden, men vi vill göra arbetslivet mer flexibelt och anpassat efter människans behov, inte minst barnens behov av närvarande och jämställda föräldrar.

Därtill skulle jag vilja redogöra för en faktaövertygelse som jag har:

Ø Friåret är som arbetsmarknadsåtgärd precis lika effektivt eller ineffektivt som andra dylika tillgängliga åtgärder. Den har dock den bonusen att den skapar lite extra livskvalitet för ett antal individer som ofta gjort sig väl förtjänta av just detta.

Slutligen har jag en önskan:

Ø Att Magnus och andra socialdemokrater åtminstone gör en ansats till att vilja diskutera möjligheten av att tillväxt faktiskt inte leder till fler jobb. Och att det därtill finns en rad problem förknippade med att ständigt öka produktiviteten.

Om vi bara kan förstå varandra tror jag sedan det är fullt möjligt att kompromissa oss fram till en hållbar, rättvis och solidarisk politik som kan bära in i framtiden.

Andra bloggar om: skuggbudget

Pingat på intressant.se

Kommentera

Under Politiska partier

Blott ett parti tar klimathotet på allvar

ett parti som fullt ut tar ansvar för framtidens ödesfråga: klimathotet.

Partiet i fråga vill att totalt 18,5 miljarder investeras i klimatåtgärder under mandatperioden. 5,2 miljarder för att skapa en miljon nya sittplatser i kollektivtrafiken och 2,5 miljarder för upprustning och klimatanpassning av miljonprogrammen.

Partiet är naturligtvis Miljöpartiet de gröna

En klok utgångspunkt miljöpartiet har i sin skuggbudget är att försöka inför reformer som gör det lättare för människor att minska sin klimatbelastning
Mp vill till exempel_

- avskaffa förmånsbeskattningen av cyklar

- införa en miljöbilspremie och stöd för konventering av vanliga bilar till miljöbilar

- Skapa ett biogascenter för att lättare få fram förnybara bränslen

Självklart vill mp också piska på med höjda enrgiskatter och klimatskatter som växlas mot sänkt inkomsskatt och minskade arbetsgivaravgifter.Bra!

(Uppdatering) De flesta börjar ju inse att växthuseffekten är ett problem som vi måste hantera skyndsamt och ännu ett bevis för det ser jag nu i IPCC.

Andra bloggar om: klimathot

Pingat på intressant.se

Kommentera

Under Politiska partier

Konsekvent hållning gentemot bilismen efterlyses!

Idag släpps Valfritt

 

Bilismen innebär en rad andra kända problem, växthuseffekt, buller, olyckor och färre motionstillfällen. Ändå bygger vi fortfarande samhället för ökat bilåkande i framtiden. Tvärleder hit och kringleder dit, externa köpcentra här och nya parkeringshus där. Hur kan det komma sig? I ena stund klimatupprop och i andra stund bensinuppror.

 

Nej det är dags för en mer konsekvent hållning gentemot bilismen.

Andra bloggar om miljö

Pingat på intressant.se

Kommentera

Under Miljö

Rekord Marginal

Svd undrar om jag är en av dem som brukar deklarera i sista minuten. Och det måste jag nog erkänna om man inte tar uttrycket allför bokstavligt. Förrförra året var marginalen 15 minuter och förra hela fyra timmar. I år kommer jag ha deklarerat en stund efter detta publicerats. Jag har därmed en rekordmarginal på hela 24 timmar.

Varför är så många ute i sista stund och varför är jag det? Vill vi kanske så långt det är möjligt undvika att göra saker vi inte måste? Vi behöver inte deklarera, säg den 28 mars, eller 15 april utan först den andre maj. En annan princip skulle kunna vara: skjut inte upp det du kan göra idag tills imorgon. Problemet är ju att det är så himla mycket man kan göra. Men förmodligen handlar det också om att vi börjar förlora en tydlig värdegrund i vad som måste göras. Ett TV program, eller ett blogginlägg går före av någon outgrundlig anledning.

Andra bloggar om: deklaration

Kommentera

Under Uncategorized