Månadsarkiv: juni 2006

Impulser, skatter och vad man egentligen bör pyssla med

Vad vill människor pyssla med den korta stund som är en människas liv? Vad är viktigt för hennes lycka och välmående? Kan man därutöver räkna med någon slags högre mening för individen som medborgare i ett samhälle, ett land, en värld? Liberalismen menar att det inte finns några svar på vad människor i allmänhet vill och mår bra av och att det naturligtvis inte finns några högre mål för människan än de specifika mål och preferenser som ryms i en enskild individ.

Samtidigt blir följderna av denna avsaknad av mål och mening alltmer uppenbar. En vilsen mänsklighet som inte ens kan förvänta sig en plats i paradiset.

 

Liberalerna skulle dessutom hävda att den mänskliga lyckan i positiv bemärkelse inte är en fråga för politiken. Vad en människa gör av sitt liv är ingen annans buissnes.

 

Samtidigt blir det också uppenbart att frihetssamhället skapar olycka och ohälsa. På samma sätt som bondesamhällets människa en gång höll på att supa ihjäl sig håller nu nutidsmänniskan på att konsumera ihjäl sig.

Lösningen på problemet med den vilsna människan är dock inte enkel. Under nittonhundratalet försökte individer och rörelser vid flertalet tillfällen skapa framtidstro och en högre mening för människan. Mao, Polpot, och nazismen är exempel som avskräcker från varje försök att ge uttryck för det kit som jag tror existerar mellan människor. Nu kan man ju säga att många av förra århundradets försök gjordes utifrån onda och förfelade intentioner. Det är nog riktigt, men jag tror också att blotta uppsättandet av ett mål, en mening, en utopi innesluter stora risker. När kollektivet pekar ut ett mål som den stora Meningen, sker med automatik att människor, djur och natur förvandlas till ett medel för att nå den paradisiska drömmen.

Bekymret är att människan är en varelse i tiden som ständigt söker garantier för en osäker framtid. Hon lider av en oförmåga att se nuet, och stirrar sig blind på kommande möjligheter till avkastning. Även inom moralen vill utilitarismen se den moraliska människan som en som kalkylera med konsekvenser av handlande och inte en som är betingad av eviga principer.

 

Kapitalism är på så sätt den enda realistiska ideologin och den ideologi som innebär minst risker. Den är ett klockrent uttryck för människans iver efter trygghet. Problemet är att människan i välfärdsstaten är så trygg som hon någonsin kan bli. Den materiella bristen är en myt som hetsar människan fram i ett evigt ekorrhjul.

 

Samtidigt som liberalism och kapitalism är den ideologi som innebär minst risker för människan om man bortser från grundläggande livsförutsättningar, så är det den största boven om man inte gör det. Just på grund av den är ett stabilt ekorrhjul av ständigt ökande konsumtion, maler den sakta ner grunden för allt liv och verkar tärande på djur och natur.

 

Jag tror inte på en politik vars förutsättning är en total omdaning av den mänskliga naturen, men inte heller på en som utgår från att en sådan inte finns. Det finns en slags natur som kan härledas från hur människor faktiskt beter sig, och en som kan härledas från vad människor säger sig vilja. Om man från den senare skalar av det rena önsketänkandet finns, tror jag, ändå en kärna från vilken man kan bygga ett realiserbart framtida samhälle. Denna kärnnatur kan beskrivas som att:

  • Människor vill vinna framgång på egna meriter, inte på att andra misslyckas

  • Människor vill hellre skapa än förstöra

  • Människor vill hellre producera än konsumera

  • Människor bryr sig mer om relationer än materiella ting

  • Människor vill hellre skapa en förmögenhet än att gör av med en.

  • Människor vill förstå snarare än informeras

Tillväxt, utveckling, expansion i någon mening ligger i den mänskliga naturen och kan inte tänkas bort. Randvillkor måste skapas för att inte förstöra livsbetingelserna. Girighet är till stor del en följd av att man inte stoppas. Skandiacheferna var säkert duktiga och kreativa människor från början, men ingen sa ifrån. Pengar är en belöning, men också ett medel att producera. Jakten efter pengar som medel ökar ju svårare det är att producera utan pengar.

 

Allt skapande kräver uppskattning. Människan behöver bekräftelse. Människan behöver alltså inte bara förutsättningar för att skapa utan också för att uppskatta. Kanske är det ett mer grundläggande problem att människor i så liten utsträckning kan uppskatta saker och ting. Saker ses som symboler för något annat – status –och inte som föremål för uppskattning. Om man ser saker som symboler vet man inte vad man egentligen vill ha, vad man egentligen uppskattar. Kanske beror då överkonsumtionen inte på att man åtrår materiella saker så het, utan tvärtom därför att man inte gör det tillräckligt het. Vet man precis vad man vill ha vet man ju också vad man inte vill ha!

 

Det hela börjar i skolan: ”Vad gillar du matte?” ”Jodå, jag har VG”. Barn lär sig snabbt att inte uppskatta saker(kunskap) för sin egen skull, utan för belöningen. Detta är på sätt och vis, som jag sa innan, naturligt, vi strävar alla efter uppskattning. Problemet är att kunskap inte är produktion, utan konsumtion. All produktion är en försäljningsvara som skapar ett egenvärde för köparen. Läraren köper inte kunskap av eleven, utan bedömer hur väl eleven har konsumerat den. Skolan borde vara en institution som vägleder sina adepter i frågor som: vad är jag nyfiken på? Vad är jag duktig på? Vad är viktigt för mig? Vad får mig att må bra? Etc. Må hända är en sådan utbildning inte anpassade efter det moderna arbetslivet, men hur anpassad är egentligen det moderna arbetslivet efter människan??

 

Människan vill hellre producera än konsumera, men gör i själva verket precis det mottsatta. I grunden beror det på att människan är en impulsvarelse, som egentligen passar som hand i handske med det kapitalistiska systemet. En impulsnatur som dock, av uppenbara skäl, måste bekämpas. Reklam och överdrivna informationsflöden är något som spär på konsekvenserna av denna natur. Att succesivt hitta begränsningar av reklamflöden är nödvändigt.

 

Så länge impulsnaturen styr verkar nuvarande skattesystem förödande. Den kraftiga beskattningen av arbete gör att konsumtionen är det som i sista hand bortprioriteras.

Andra bloggar om: sysselsättning

1 kommentar

Under Ideologi